Den som råkat ut för en personskada ska ersättas enligt skadeståndsrättsliga regler som framgår av Skadeståndslagen och praxis.

Av Skadeståndslagens 5 kapitel 1§ framgår att skadestånd till den som tillfogats personskada bl.a. omfattar ersättning för stadigvarande lyte. Detta är en skadeföljd som normalt sett kopplas ihop med bestående men och brukar benämnas ”lyte och men”.

Men definieras som bestående lidande eller obehag och ersätts som men ersättning eller medicinsk invaliditet.

Lyte avser vanställande defekter som är förödmjukande för den skadade, såsom ärr, hälta och förlust av kroppsdelar.

Det man normalt förknippar med utseendemässig följd av en personskada är ärr som alltså skadeståndsrättsligt definieras som ett lyte. Ärr ersätts utifrån var på kroppen det är beläget samt hur visuellt framträdande det är. Normalt används tabeller som graderar svårighetsgraden från ”framträdande” till ”synnerligen missprydande” däremellan finns ytterligare fyra graderingsnivåer.

Vad gäller ersättning för hälta och förändrat rörelsemönster så finns inte några hjälptabeller att stödja bedömningen på istället kan bedömningen grundas på främst Trafikskadenämndens praxis, som även används i de allmänna domstolarna.

Under 2019 har Trafikskadenämnden uppdaterat sin praxis genom att de bedömt ett flertal ärenden avseende ersättning för lyte i form av förändrat rörelsemönster. Dessa avgöranden finns redovisade som referat med nummer 3 – 8/2019, alltså 6 stycken referat.

I samtliga nämnda referat framhåller nämnden att vid sådana förändringar som syns endast vid rörelse, exempelvis förändrat gångmönster, hälta, spasmer, tics m.m. så ska ersättning lämnas om den utseendemässiga förändringen är påtaglig. Därutöver är avgörande hur ofta den utseendemässiga förändringen syns.

Det ska alltså vara fråga om en påtaglig och frekvent förekommande utseendemässig förändring.

I referat 3-2019 så beskrivs en skadelidande med besvär efter en hjärnskada som fått en gång – och balansstörning inkluderande sträckdefekt i knä, nedsatt förmåga att böja foten m.m. vilket lett till en uttalad rörelsestörning och nämnden tillerkände, mot bakgrund av det förändrade rörelsemönstrets art och omfattning, den skadelidande ersättning med 120 000 SEK.

I referat 4-2019 förordades att en skadelidande som efter en skallskada fått besvär med bl.a. spasmer, försämrad motorik i båda benen m.m. som lett till stapplande stel och långsam gång med dålig balans, skulle tillerkännas 30 000 SEK i ersättning för lyte i form av förändrat rörelsemönster.

I ytterligare ett av referaten, 5-2019 avseende en skadelidande som efter frakturer på båda underbenen utvecklat ett förändrat rörelsemönster med påtaglig hälta, vaggande gång, osäker koordination och dålig balans har nämnden bedömt att denna utseendemässiga förändring skulle ersättas med 20 000 SEK.

I övriga ovan nämnda referat har de skadelidande inte tillerkänts någon ersättning för lyte, då de visserligen haft förändrade gångmönster men dessa har inte varit fekventa då de till del avhjälpts med gånghjälpmedel och i ett fall ersatts som men (medicinsk invaliditet) istället för som lyte, vilket också kan förekomma.

Referaten sätter fokus på rätten till ersättning för lyte i form av förändrat rörelsemönster och kommer att underlätta framtida bedömningar av såväl Trafikskadenämnden som allmänna domstolar. Framförallt har jag som ombud för många skadelidande fått underlag för att kräva ersättning även för denna något bortglömda skadeföljd.