Risk management
Som framgår av mina avslutande rader i föregående avsnitt av detta blogginlägg (https://www.limhamnsjuristen.se/blogg/forlikning-vad-ar-det-och-varfor-skulle-jag-del-1/så kan det vara befogat att fråga sig varför man som part i en rättegång skulle kompromissa och göra avkall på det man tycker är rätt och riktigt, och ge motparten förmånen av att kunna komma billigare undan än om man hade fullföljt processen till en dom och vunnit målet? Ja, det finns faktiskt en hel rad med skäl till detta.
Ett sådant, och kanske det viktigaste av dem, är självklart att man på det sättet hanterar risken för att man i slutändan kanske annars skulle ha förlorat målet och tvingats betala alla rättegångskostnaderna. Det är nämligen oerhört sällan som man i förväg kan vara helt säker på vilken av parterna som kommer att vinna tvisten, och vilken som kommer att förlora.
Grundprincipen för fördelningen av kostnadsansvaret för kostnaderna i en rättegång är att den tappande parten (dvs den som förlorar målet) ska stå för inte bara sina egna kostnader, utan även (den vinnande) motpartens. Dessa kostnader kan ofta sammantaget uppgå till större belopp än det man tvistar om, varför frågan om på vilken part som rättegångskostnaderna i slutändan ska hamna ofta är en tung komponent i kärandens överväganden om man ska stämma sin motpart eller inte. Den som blir stämd (=svaranden), har, till skillnad från käranden, inte möjligheten att avstå från att processa, men måste på motsvarande sätt överväga sina möjligheter att hitta en annan lösning på det problem som har urartat till en rättstvist.

Kostnadsfördelning
En nästan undantagslöst tillämpad princip vid förlikningsöverenskommelser är att vardera parten ska stå sina kostnader, vilket betyder att man genom förlikningen visserligen avstår från möjligheten (om man hade vunnit målet) att vältra över sina ombudskostnader på motparten, men samtidigt slipper ifrån risken att (vid en eventuell förlust) behöva stå för båda parternas rättegångskostnader.

Är vi säkra på att vinna?
Den typiska situationen när två parter har börjat förhandla om en eventuell förlikning i en rättegång är att ombuden på ömse sidor (än en gång) gör en noggrann avvägning mellan möjligheterna att vinna målet, och risken för att man kommer att förlora. Detta har visserligen båda ombuden självklart gjort redan tidigare; käranden innan man stämde motparten, och svaranden i vart fall så snart man fått del av stämningsansökningen, men något som är karakteristiskt för rättegångar är att det ofta, efterhand som parterna under förberedelsens gång redovisar sina ståndpunkter och tillgängliga underlag för dessa, klarnar för båda parterna hur man ligger till i processen, och vilka styrkor resp svagheter som föreligger både hos motparten och i den egna ställningen.

Om båda parterna bedömer att man har mycket goda möjligheter att vinna målet, och att risken att man kommer att förlora är liten, så är det osannolikt att de kommer kunna finna en förlikningslösning. Ofta är det nämligen så att kompromissviljan växer i proportion till insikten om hur illa saken egentligen står för parten ifråga, resp minskar ju mera övertygad parten blir om att man ligger bra till för att vinna målet.

Det är vanligtvis i de fall där båda parter tror att de kommer att vinna som domstolen, efter att ha fullgjort sin plikt att ha undersökt förutsättningarna för att få parterna att förlikas, får låta processen gå vidare, och slutligen avgör målet genom att avge en dom. I de fall, däremot, där parternas ombud gör en likartad bedömning av chans och risk, så finns det förutsättningar för att parterna ska kunna finna en för båda parter acceptabel lösning. Om exempelvis båda ombuden bedömer att käranden har en stark ställning, och att svaranden har en däremot svarande svag ställning, så kan man förutsätta att kärandeombudet kommer råda sin klient att vara mycket restriktiv med eftergifter, medan svarandens ombud kommer råda sin klient att hellre acceptera en smärtsamt dyr förlikning, istället för att löpa linan ut och riskera att åka på en total förlust, och därmed en ännu dyrare nota i form av även kärandens rättegångskostnader. Det handlar således om att hantera risken för en förlust på ett konstruktivt sätt.

En fortsatt relation?
I både kommersiella och privaträttsliga förhållanden så finns det ytterligare en aspekt att ta hänsyn till, och det är den påverkan som en tvist kan få på den (affärsmässiga eller personliga) relationen med motparten. Om parterna framhärdar i att löpa linan ut och låta domstolen avgöra tvisten, så har man en situation där den tappande parten har blivit tvingad att uppfylla eller tåla något som vederbörande absolut inte vill. Visst; det kan finnas parter som är goda förlorare, och som inte låter en förlust påverka relationen med motparten, men ofta kan det istället leda till att relationen kraschar, och att parterna helt bryter alla förbindelser med varandra. Oavsett om det har varit fråga om en personlig relation eller en affärsrelation, så kan detta få mycket kännbara konsekvenser för parterna, och detta bör man också ha i åtanke när frågan om det finns ett intresse att inleda en diskussion om en förlikning dyker upp.

Orkar Du leva i en konflikt?
Vidare så måste det sägas att detta att vara involverad i en rättstvist ofta kan vara en oerhört stor påfrestning; inte bara ekonomiskt, utan också psykiskt. Man måste hålla i minnet att en rättsprocess riskerar att pågå under kanske flera år, och att den inte så sällan medför att de involverade parterna under denna tid mår mycket dåligt. Och det är ofta inte slut ens när tingsrätten har meddelat sin dom, eftersom den som är missnöjd med domslutet i många fall kan överklaga detta, vilket betyder att saken kan pågå i ytterligare något eller några år. Det har hänt mer än en gång att en part som har blivit stämd föredrar att ingå en mindre förmånlig förlikning trots att man kanske har en bra ställning i processen, just för att slippa den tidsåtgång och den emotionella påfrestning som det innebär att leva i en konflikt i kanske flera års tid.

Vem bestämmer om jag ska förlikas eller inte?
Det gör självfallet bara Du – men här måste det till ett nära samarbete mellan juristen och klienten. För att kunna avgöra om det är läge att hålla en hög profil och hålla inne med kompromissviljan, eller tvärtom ligga lågt och bjuda till med lite substantiella eftergifter, bör Du rådfråga sitt juridiska ombud om framför allt dennes prognos rörande utfallet av rättsprocessen.

Vem hade rätt?
En aspekt, slutligen, som man kanske också bör ta med i beräkningen, och som faktiskt kan tala emot att parterna skulle vara villiga att förlikas, är att ingen av dem i fall man förliks kommer att få reda på vem som hade ”rätt”, dvs vem som hade vunnit målet om saken hade gått vidare till dom.