Umgängesrätt med barn

Barn har en rätt till umgänge med sina föräldrar. När föräldrarna är separerade är tanken att barnet i passande omfattning ska ha umgänge med den förälder som denne ej bor med för att bibehålla en god och nära kontakt med den föräldern.

Även om detta är en rätt som är förbehållet barnet är det oftast föräldrarna som kommer överens om omfattningen av umgänget, så länge detta är till barnets bästa. Ett varannan vecka boende räknas som ett umgänge trots att barnet spenderar lika mycket tid hos båda föräldrarna. Det är inte heller detsamma som vårdnaden om barnet. Vårdnaden om ett barn kan vara gemensam trots att bara ett mycket litet umgänge finns mellan barnet och umgängesföräldern. Hur umgänget ska se ut kan föräldrarna komma överens om både muntligen och skriftligen. Föreligger det en konflikt angående umgänget kan föräldrarna söka hjälp hos familjerätten eller hos tingsrätten.

Den förälder som räknas som boendeföräldern, där barnet är folkbokfört och/eller spenderar mest tid, har en skyldighet att medverka till umgänge och försöka uppmuntra ett sådant. Ett umgänge kan variera väldigt stort och är beroende av flera faktorer såsom föräldrarnas samarbetsförmåga, barnets situation, avståndet mellan föräldrar m.m. Ett umgänge ska alltid vara i enlighet med barnets bästa. Skulle det av någon anledning anses vara skadligt för barnet att ha umgänge med en förälder ska således inget umgänge komma till stånd. Ibland kan temporära problem avhjälpas med hjälp av ett så kallat umgängesstöd. Detta är en person som socialtjänsten uppdrar att medverka vid umgängena mellan barn och förälder och sedan lämna en redogörelse över hur detta har gått. Detta är dock ej en långsiktig lösning utan ska bara användas i början t. ex. om det var lång tid sedan barn och förälder träffades senast och barnet känner sig osäkert.

När barn når en viss ålder bedöms de själva kunna avgöra huruvida de vill ha umgänge med en förälder eller inte. Förut brukade man vanligtvis tala om att barn som var 12 år gamla hade förmåga att själva avgöra detta. Detta har tagits bort och man hänvisar nu till det individuella barnets mognad och förståelse vilket innebär att bedömningen blir med individuell där både yngre barn kan anses ha mognaden att bestämma och äldre barn sakna denna.

Ellinor Gunn

Målsägandebiträde i brottmål, offentligt biträde migrationsärenden, LVU, LVM, LPT, familjerätt