,

Om polisens och åklagarnas arbetsmetoder i Playa-målet

Jag fick frågan nyligen från en journalist som hade sett Operation Playa på SVT hur jag ställde mig till de nya avslöjanden som kommit fram där. Inte utan att viss frustration växte i mig svarade jag att det SVT visar i dokumentären inte på något sätt är någon ny information för oss som var försvarare i målet. Tvärt om är konsensus för oss att det var väldigt många centrala saker som inte alls kom med. Det enda som var nytt för mig var att NFC fortfarande satt på de nio kilona kokain som ”beslagtagits” i Gloria och mina tankar gick osökt till den lilla ekorren i den animerade filmen Ice Age som tvångsmässigt håller fast i sitt ekollon.

Så för mig var det med blandade känslor som jag tog mig igenom de tre delarna av Operation Playa på SVT. Det störde mig att åklagaren sade något i stil med: ”Så fasligt mycket låg inte i slasken om jag ska vara ärlig”.

I slasken och parkerat/gömt i den spanska utredningen och även i andra länder fanns det en bevisning som på en lång rad punkter talade i direkt motsatt riktning än åklagarnas påståenden. Det finns inte utrymme att utveckla alla dessa i en kortare text – det behövs ett bokformat för den saken utan tvekan. Men, jag tänkte ändå ge några exempel avslutningsvis.

För att hålla mig till ämnet ska jag istället fokusera på hur det var möjligt att det ens kunde gå så fel som det gjorde i utredningen eller ”Operation Playa”, om man så vill. Från min horisont kan det sammanfattas i begreppen dokumentation och insyn. Det finns uppenbara rättssäkerhetsproblem i att en förundersökning inte dokumenteras noggrant i ett digitalt system från början. Varje gång ett nytt dokument eller förhör eller vad det nu kan vara tillförs utredningen ska det naturligtvis dokumenteras så att den som ska granska förundersökningen i efterhand kan följa hur och när ett bevis tillkommit. På så sätt kan varje del av utredningen spåras till sin källa. Dur2 är ett system med vilket man exakt kan följa när ett dokument/ett bevis förs in i ett förundersökningsmaterial. Ett sådant system finns av en (eller flera) anledning.

Det framkom under försvarets granskningar av utredningen att utredningen under lång tid dokumenterades med lösbladssystem och sattes in i fysiska pärmar. För egen del var detta häpnadsväckande. Inte ens en rattfylla dokumenteras på det sättet och i detta fall talar vi om Sveriges genom tiderna största utredningen, bortsett från Palmeutredningen. Om man vill vara konspiratorisk så är det ett praktiskt sätt att dokumentera en utredning om man på förhand inte riktigt bestämt sig för vad de framtida misstänkta ska få ta del av för material. Det är som bekant väldigt enkelt att plocka ut ett papper ur en pärm. Och detta, är precis vad som hänt på flertalet områden i den här utredningen. Man hade exempelvis satt på en GPS på en segelbåt (Solero) 2009, om detta berättade poliser under ed i rätten att de medvetet förstört den bevisningen. Den delen av sanningen kommer vi aldrig få veta. Hur exakt seglade kaptenen 2009? Avbröt han sin seglats som han själv sade? Om han gjorde det rörde det sig om ett frivilligt tillbakaträdande och i min värld är i så fall minst en person feldömd då det i så fall rörde det sig om en förberedelse och inte ett försök. Nu anser jag i och för sig att den skiljaktiga meningen i hovrätten var den korrekta, nämligen att det inte kunde dömas för försök 2009.

Så detta med bristande dokumentation är ett genomgående problem i Playautredningen och det fick och kunde ha fått mycket stora konsekvenser för de tilltalade och rättssäkerheten. Det var helt enkelt omöjligt att se hela förundersökningen, följa hur den hade utvecklats eller se hur stor del av bevisningen hade kommit till. Utredningen var ett internationellt samarbete och en av samarbetsfrågorna synes ha varit hur man på bästa sätt kringgår reglerna om partsinsyn. Vi kunde se i protokoll från de internationella samarbetsmötena (som hemlighetsstämplades i Sverige men som vi fick tag på i Spanien) att dessa frågor diskuterades och det framgår av dessa protokoll att viss bevisning skulle ligga i ett land och annan bevisning i ett annat. Efter flera års arbete med utredningen kunde vi från försvarets sida se att detta var mycket utstuderat och inte kunde förstås på något annat sätt än att man högst medvetet undanhöll försvaret/de tilltalade viktig bevisning.

Inte bara åklagarenkammaren har brustit i sitt sätt att dokumentera Playautredningen. Uppenbarligen verkar det finnas brister i hur SSI (sektionen för särskilda insatser, del av dåvarande Rikskrim) dokumenterade sitt arbete. Först kan det vara intressant att känna till att SSI:s logg över sitt arbete under sommaren 2009 är förstörd. Medvetet raderad, både digitalt och i pappersform. Försvaret har inte sett den, varken i maskat eller omaskat skick. Följaktligen har inte någon domstol heller sett den. En rätt obehaglig tanke att de hemliga UC-agenternas agerande i efterhand inte kan granskas, inte ens av polisen själva.

Vidare verkar det vara på det sättet, om man sätter tilltro till kammaråklagare Karin Bergstrands ord i dokumentären, att SSI agerat helt på eget bevåg, alltså utan insyn och beslut från åklagaren. Jag är ingen expert på det här området men jag har under åren av den här utredningen haft anledning komma att ifrågasätta det åklagare Bergstrand säger på den här punkten.

En provokativ åtgärd föregås alltid av åklagarbeslut, helt enkelt för att sådana är reglerna. Innan man fattar ett sådant beslut analyseras situationen och flera olika riskanalyser görs, särskilda formulär fylls i. Frågor om möjlighet till framgång, olika former av risker m.m. övervägs innan en åklagare ger grönt ljus för åtgärden. Förundersökningsledaren torde vara den som också har ett helhetsgrepp om utredningen varför dennes input är avgörande i frågan. Därtill kan man se att Karin Bergstrand är den som fattar beslut att förlänga SSI:s insats i Operation Playa. SSI framställs i dokumentären av åklagare Bergstrand som inkompetenta och att de agerat olagligt och att de dessutom skulle ha gjort så på helt eget initiativ. Jag tvivlar starkt på detta. Inte minst på den grunden att det inom polisen finns högst kompetenta tjänstemän som man som försvarare under stundom imponeras av samtidigt som SSI ska vara spjutspetsen mot den grova organiserade brottsligheten. De är ofta skickliga och kunniga inom de område de är verksamma. Jag har svårt att tro att denna relativt hemliga grupp inom dåvarande Rikskrim skulle vara ett gäng amatörer. I detta sammanhang är det också förvånande hur en representant för polisen säger att ”vi har bestämt oss att hålla käften”. Denna person är ingen representant för SSI men kan det verkligen accepteras att det är så detta hanteras? Nog för att mina klienter har en rätt att vara tysta vilket följer av förundersökningskungörelsen men för egen del vet jag inte om jag tycker det är klädsamt när våra mer kompetenta poliser säger att ”vi ska hålla käften”. Om jag ska plädera som en åklagare så vet ni redan vad jag kommer säga: varför berättar du inte bara som det är och lämnar uppgifter som vi kan kontrollera? Det skulle ju hjälpa dig om du har sådana uppgifter att lämna. Inga kommentarer svarar polisen…

Men även inom detta område så ser man samma tydliga övergripande problem – dokumentation och insyn. Omöjligt att granska i efterhand, omöjligt att följa hur bevisningen arbetats fram och av vem. Loggar försvinner, JIT-protokoll hemlighetsstämplas, utredningsmaterial raderas, bevisning parkeras i andra länder (som sån tur var har bättre insynsregler än våra) osv. I vems namn görs detta frågar jag mig?

Självklart ska bovar sättas bakom lås och bom, som vi hör politikerna säga i kör för närvarande, men varför bedrevs inte denna utredning med samma metodologi som alla andra utredningar? Visst kan det behöva tas till ovanliga metoder i vissa fall, men varför inte dokumentera dem som vanligt? Vad är det som är så extremt känsligt med hur denna utredning hanterades? Vilka arbetsmetoder har använts utöver de vi nu känner till?

De olika försvararna i målet gjorde ett gediget arbete med att ta fram all bevisning som kunde belysa saken på ett allsidigt sätt utifrån respektive klients perspektiv. Vi fick fram tusentals sidor som förundersökningen kompletterades med som det aldrig var meningen att vi eller domstolen eller allmänheten skulle känna till. Men jag kan ta gift på att det fortfarande ligger många hundar begravda.

Som utlovat ska jag avsluta med några få av alla exempel på omständigheter som inte kommit fram under SVT:s dokumentär, trots att vi berättat om detta för dem.

Mauritz Andersson hamnade 2006 i sjönöd utanför Falmouths kust och begärde då assistans via radio till motsvarande Sjöräddningssällskapet. Detta trots att han enligt åklagaren hade narkotika av okänd sort i båten till ett värde av i vart fall 38 miljoner. Väl inbogserad så infinner sig enligt åklagaren ett problem för Jonas Falk m.fl. Nu sitter man på en knarklast på en plats dit man inte hade planerat lasten. Vad gör man då enligt åklagaren? Jo, Falk sticker till England och säljer knarket. Nu infinner sig nästa problem, vad gör man med de kontanta medel man fått efter försäljningen av denna narkotika av okänd sort? Enligt åklagaren investeras den i kontanter i en engelsk bilfirma som hette LHD. Falk har i förhör redogjort för att han genom andra lånat in kapitalet i LHD. Han vill inte avslöja namnet på dessa affärsrelationer för han vet att de kommer gripas i samma sekund han säger deras namn. Åklagaren stod fast vid sitt påstående i åtalet och genom sin bevisning. På en av mina resor till Spanien hittar jag en rapport från Europol som inte finns med i förundersökningsprotokollet. I den går det klart och tydligt at läsa att dessa penningströmmar är fullständigt utredda. Pengarna kommer inte alls till LHD i kontanter utan de kommer till LHD via banktransfereringar från Estland.

Falk köper 2010 en Audi Q7 i Colombia. Detta var den enda penningströmmen i målet till Colombia eller Sydamerika. Åklagarens bestämda uppfattning och påstående var att denna penningström var en betalning för kokain. Falk berättade i förhör att han köpt en bil. Flera år senare lyckas jag etablera kontakt med bilförsäljaren i Colombia, bolaget hette GH Inversiones. Efter flertalet kontakter ifrågasätter han varför jag tjatar om detta, bilförsäljaren berättar att han för flera år sedan överlämnat all dokumentation angående bilköpet till svensk polis. Jag blir vid det här tillfället som alla andra tillfällen helt stum men ber honom tillslut skicka över dokumentationen. Via mail får jag försäljningskontraktet, försäkringspapper, kopia på Falks pass, hans flickväns pass, hans fingeravtryck m.m. Fullständig dokumentation över köpet och banköverföringen.

I del 1 av SVT:s dokumentär framgår att jag hittar protokoll som visar att utredningen hade en alternativ gärningsman för 2010, det år kaptenen grips med 1.2 ton (200 kg emballage). Vid sidan av detta är det av central betydelse att vi lyckades få fram flertalet e-postmeddelanden som inte fanns med i utredningen. Inför leveransen 2010 kommunicerar kaptenen via en hemlig e-post med en annan person på en annan hemlig e-post. Åklagarna påstår att den andra kommunikatören var Falk. I de få mail som fanns i utredningen får kaptenen koordinater, tider, radiokanaler etc.

I de mail som fanns i utredningen framgår att de saknas andra meddelanden då en av kommunikatörerna skriver och frågar om den andra fick hans fem andra mail. Försvaret började då på tidigt stadie efterfråga dessa meddelanden. Märkligt i sammanhanget var att just denna mailadress inte hade begärts ut direkt från företaget som tillhandahöll servern i Israel. Man hade begärt ut ett stort antal andra adresser från detta företag – och fått dessa tömningar. Men just denna mail påstod man alltså att man glömt begära ut. Då bad försvaret om att denna adress skulle begäras omgående. Utredningen svarade med att säga att det nu förflutit över två år och att informationen då var raderad. Utredningen påstod att de hittat de få mail de hade i det oallokerade utrymmet i kaptenens dator.

Vid ett av besöken i slasken hittade jag sedan i en viss pärm på vilken det stod: ”den franska hårddisken”, ett lösenord som var highlightat till den adress kaptenen hade kommunicerat med. Jag loggade då själv in på mailadressen och fann ett tiotal nya mail.

I dessa mail skriver personen som åklagaren påstår är Falk att han avråder kaptenen för att köra, han avsäger sig ordagrant all inblandning, han beskriver sig själv som tolk etc. Dessa meddelanden omkullkastar hela åklagarens påstående om 2010. Den som skriver kan inte har förvärvat narkotika för enorma pengar såsom det påstods i åtalet. Skulle personen som köpt narkotika avråda sin kurir från att genomföra transporten som han dessutom betalar kuriren för att genomföra? När vi fick del av dessa e-postmeddelanden var det uppenbart för oss att dessa medvetet gömts undan. Och hade det inte varit för den rena turen att det hemliga lösenordet hade hittats, hade det aldrig kommit fram i processen. Överflödigt möjligen ska det sägas att åklagaren aldrig kunde visa att Falk skrev något av dessa mail. Lägg därtill frågan om en alternativ gärningsman.

Vad blev reaktionen från åklagaren? Karin Bergstrand och en annan åklagare på Internationella åklagarkammaren anmälde mig till Advokatsamfundet i en skrivelse på ca fem sidor i vilket man skrev att jag var olämplig som advokat. Man sade vidare i rätten att det hade inletts en utredning hos polisen om dataintrång och att jag var föremål för den utredningen. Samfundet lämnade ärendet utan åtgärd och någon polisutredning hörde jag aldrig av men det var inga glada dagar när jag på detta sätt hotades av åklagaren för att jag gjort mitt jobb.

Det finns ett mycket stort antal ytterligare exempel på flagranta övertramp om hur bevisning hanterades och inte hanterades under denna utredning, men det finns inte utrymme för alla i detta forum. Det är för mig beklagligt att det hittills inte tagits något helhetsgrepp för att granska och utreda den här förundersökningen och åtalet i efterhand. Inte sällan talas det om olika former av haverikommissioner, varför har denna utredning inte granskats av andra än journalister, advokater och ibland i enstaka frågor av polisen själva?