När ord står mot ord?

De flesta som i någon mån följt samhällsdebatten under de senaste åren har förmodligen stött på diskussionen om bevisning och beviskrav i brottmål i allmänhet och i mål om sexualbrott i synnerhet. Det har bland annat diskuterats om beviskravet rörande de sistnämnda bör sänkas i syfte att få fler sexualförbrytare fällda och av debatten har det framgått att ämnet bevisning och beviskrav förtjänar att belysas i ett blogginlägg.

I blogginlägget You have the right to remain silent, från den 18 januari 2019, skrev jag om att en misstänkt eller åtalad person inte behöver medverka i utredningen. Han eller hon har således rätt att tiga sig igenom såväl polisens utredning som efterföljande domstolsförhandling och behöver inte bevisa sig oskyldig. Istället är det åklagaren som har den fulla bevisbördan vilket betyder att det är åklagaren som ska övertyga domstolen om att personen är skyldig om han eller hon vill ha en fällande dom. Men vad krävs för att domstolen ska anse att åklagaren har uppfyllt sin bevisbörda? Räcker det att den ena parten är lite mer trovärdig än den andra om ord står mot ord eller krävs det något mer?

Om oss på Limhamnsjuristen

I kapitel 35, § 1 i Rättegångsbalken står det att ”Rätten skall efter samvetsgrann prövning av allt, som förekommit, avgöra, vad i målet är bevisat.” Vad som menas med ”bevisat” framgår inte av lagtexten, utan har arbetats fram i domstolarnas sätt att bedöma saken. Högsta domstolen, som har sista ordet i sådana frågor, har slagit fast att ”bevisat” betyder ställt utom rimligt tvivel. Det ska således vara ställt utom rimligt tvivel att ett händelseförlopp gått till som åklagaren påstår eller att en viss omständighet är just så som åklagaren påstår eller att den åtalade är rätt gärningsman.

Det handlar inte om att rätten ska veta att det ligger till på ett visst sätt – då hade i princip ingen kunnat fällas till ansvar för brott. Inte heller handlar det om vad rätten tror, vilket vore en katastrof ur rättssäkerhetsperspektiv. Istället handlar det om att rätten, vid en objektiv bedömning, ska kunna praktiskt taget utesluta att det gått till på något annat sätt än så som åklagaren säger, det vill säga att alla andra rimliga händelseförlopp ska vara uteslutna. I förlängningen betyder det att det ska verka uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet. Det kan verka som ett mycket högt ställt beviskrav. Ja, det är det och det måste det vara! Det vore orimligt om det räckte att en person pekade ut en annan person och mot dennes nekande hävdade att denne begått ett brott, exempelvis en stöld. Att ett sådant påstående inte räcker för en fällande dom är förmodligen de flesta överens om är rimligt och tämligen okontroversiellt.

Men vad gäller om brottet som den utpekade personen anklagas för inte är stöld, utan våldtäkt; räcker brottsoffrets utpekande och uppgivna version av händelseförloppet då? Nej, det gör det inte. Borde det räcka? Även på denna fråga är svaret nej. Precis som i alla typer av brottmål är det åklagaren som har den fulla bevisbördan och som därmed måste kunna övertyga domstolen om att det är uteslutet att den åtalade är oskyldig till brottet och detta låter sig knappast göras genom att två muntliga utsagor som är oförenliga vägs mot varandra. Istället krävs teknisk bevisning eller någon form av stödbevisning men dessa saker är ämnen för ett senare blogginlägg så håll utkik efter det här i bloggen.