,

LVU FRÅN SOCIALTJÄNSTEN

Tvångsomhändertaganden från socialtjänsten

Ett område som vi på advokatbyrån arbetar mycket med är när socialtjänsten tar hand om unga med tvång, utan att föräldrarna och barnet (eller någon av dem) håller med om det. Ett tvångsomhändertagande av ett barn är en av de mest ingripande åtgärder som staten gör. Hur och varför detta går till förklaras övergripande i detta blogginlägg.

 

Utgångspunkter om socialtjänstens arbete

Socialtjänsterna runtom i landet ansvarar för att utreda händelser kring barn. Utgångspunkten för socialtjänsternas arbete är att de arbetar med stöd av socialtjänstlagen när unga och familjers ärenden handläggs. Socialtjänsten har skyldighet att utreda barn och deras familjer när anmälningar från polis, skola eller andra delar av samhället kommer till deras kännedom. Med stöd av denna lag kan socialtjänsten också besluta om insatser med godkännande från vårdnadshavarna, och barnet om hen är 15 år eller äldre. Det kan handla om familjebehandlingar, stödpersoner, andra boenden m.m. Behovet styr insatsen. Dessa insatser kan bara beslutas och genomföras så länge familjerna samtycker till insatsen.

 

Tvångsvård

I vissa fall behöver socialtjänsten besluta om tvångsvård av ett barn eller flera syskon. Det kan handla om barn som utsätts för en sådan behandling i hemmet som de behöver skydd mot. Det kan även handla om barn som själva har ett sådant förstörande beteende, för sig själva eller mot andra, att staten behöver hjälpa till med insatser för att de ska komma tillrätta med det felaktiga beteendet. Om ett tvångsomhändertagande ska göras av socialtjänsten så görs det, genom ett beslut att ansöka i de kommunala socialnämnderna. Om socialnämnden ansöker ska det prövas av de allmänna förvaltningsdomstolarna. Först görs det av förvaltningsrätterna och deras domar överklagas till kammarrätterna. Sista instans är Högsta förvaltningsdomstolen. Lagen som ger socialnämnden rätt att ansöka heter lagen med särskilda bestämmelser om vård av unga, men kallas för LVU.

LVU är en skyddslag, som syftar till att skydda barnet. Barnets bästa ska vara styrande för alla beslut enligt den lagen. Det står i 1 § LVU. § Insatser inom socialtjänsten för barn och ungdom ska göras i samförstånd med den unge och hans eller hennes vårdnadshavare enligt bestämmelserna i socialtjänstlagen. Insatserna ska präglas av respekt för den unges människovärde och integritet.

Den som är under 18 år ska beredas vård med tvång enligt LVU om någon av de situationer som anges i 2 eller 3 § föreligger och det kan antas att behövlig vård inte kan ges den unge med samtycke av den eller dem som har vårdnaden om honom eller henne och, när den unge har fyllt 15 år, av honom eller henne själv. Vård med stöd av 3 § får vissa fall även beredas den som har fyllt 18 men inte 20 år.

Tvångsvård får inte ske om föräldrarna och barnet som är över 15 år lämnar sitt samtycke till den vårdplan som ges, och domstolarna och socialtjänsten anser att samtycket går att lita på.

 

De s.k. miljöfallen – 2 §

Regeln anger att barnet ska tas om hand när den unges hälsa eller utveckling riskerar att skadas

  • på grund av fysisk eller psykisk misshandel,
  • otillbörligt utnyttjande,
  • brister i omsorgen eller
  • något annat förhållande i hemmet.

Risken för sådan skada får inte vara hypotetisk, utan den ska vara påtaglig. Det måste finnas konkreta händelser som visar på sådan risk.

 

Den unges egna beteende – 3 §

Regeln anger att tvångsvård också ska beslutas om den unge utsätter sin hälsa eller utveckling för en påtaglig risk att skadas genom

–                          missbruk av beroendeframkallande medel,

–                          brottslig verksamhet eller

–                          något annat socialt nedbrytande beteende.

Även här ska det finnas konkreta omständigheter som visar att det är en påtaglig risk.

Vård skall också beslutas om den som dömts till sluten ungdomsvård för ett brott – när den ungdomsvården tar slut – om hen bedöms vara i uppenbart behov av fortsatt vård för att inte löpa sådan risk som avses ovan.

 

Brådskande – omedelbara – omhändertaganden

Ibland behöver socialtjänsten agera så fort att den inte hinner begära domstolens godkännande. Då kan socialnämnden, eller en ordförande eller vice ordförande i socialnämnden, besluta att ta om hand om barnet. Därefter anmäls det till förvaltningsrätten, som prövar om det var rätt eller inte efter att föräldrarna och barnen genom sina jurister/advokater får chans att yttra sig först. För att det ska anses rätt krävs att förutsättningarna i 6 § LVU är uppfyllda. Där står att det ska vara sannolikt att –               den unge behöver beredas vård med stöd av denna lag (alltså kunna vårdas i beteende- eller miljöfallen), och

–                         rättens beslut om vård inte kan avvaktas med hänsyn till risken för den unges hälsa eller utveckling eller till att den fortsatta utredningen allvarligt kan försvåras eller vidare åtgärder hindras.

Detta är ofta vad som inleder LVU-målet i domstolarna. Det är allt som oftast också här vi advokater kopplas in. Kom ihåg att du som är part i ett LVU-mål har rätt att välja vilken advokat du vill ha. Du anmäler ditt val av ombud till förvaltningsrätten, men oftast går det bra att låta socialtjänsten framföra det till domstolen. Det är då viktigt att du hittar en advokat eller jurist som är kunnig och framförallt som du känner att du har förtroende för.

 

Domstolsprocessen

Utgångspunkten i den här typen av mål är att det sker skriftligt. Parterna har alltid rätt ha muntlig förhandling i domstolen, där alla träffar de fyra domare (en juristdomare och fyra nämndemän) som avgör målet. De tar upp förhör med parterna och hör inställning och advokaternas pläderingar. Staten betalar för advokaternas arbete, det kallas att staten utser ett offentligt biträde. Oftast får föräldrarna ett biträde, och barnet ett biträde. Om föräldrarna inte kommer överens får de varsitt.

Muntlig förhandling är obligatoriskt vid ansökan om LVU, men sker oftast inte vid omedelbara omhändertaganden (även om man kan begära och få det). Förhandlingen sker nästan alltid inom stängda dörrar, då målet rör känsliga uppgifter om barn. Det betyder att allmänheten inte får närvara och se på förhandlingen. Efter förhandlingen är det vanligaste att domstolen avgör målet genom en skriftlig dom inom några veckor efter förhandlingen. Domstolen har också möjlighet meddela sin dom muntligt vid förhandlingen, men detta är ovanligt.

 

Domstolens möjliga avgöranden

Domen kan antingen falla ut på det sättet att ansökan bifalls, eller avslås.[1]

Vid bifall ska barnet tas om hand och tvångsvården ska genomföras.

Avslås ansökan så upphävs tvångsvården och – om anledningen till är att det inte anses föreligga ett behov av vård – så ska barnet komma hem. Avslår domstolen istället ansökan för att det finns ett tillförlitligt samtycke – då ska vården fortsätta (men alltså i frivillig form).

Det är viktigt att komma ihåg att domstolen oftast inte lägger sig i frågan om hur vården ska genomföras, t.ex. om den ska utövas i jourhem, familjehem eller SIS-hem, eller om den ska förenas med behandlingsåtgärder och i så fall vilka.

 

Längden på ett tvångsomhändertagande

Ett tvångsomhändertagande ska övervägas var sjätte månad av socialtjänsten, tidpunkterna beräknas olika beroende på vilket typ av omhändertagande det handlar om. Oftast avslutas tvångsomhändertaganden när socialtjänsten tycker att risken för att barnets hälsa och utveckling skadas inte finns längre. Men det finns tvångsomhändertaganden som fortsätter i flera år. Ett tvångsomhändertagande enligt LVU kan förlängas till barnet är 18 år (miljöfallen) eller 20 år gammalt (beteendefallen). Om det pågår i tre år ska socialtjänsten normalt begära att vårdnaden flyttas över till den som har hand om barnet.

 

Överklagande

Är man som part missnöjd med domen kan man överklaga den. Överklagandet görs inom tre veckor från att domen delgavs till parten och det skickas till kammarrätten. Det blir oftast en muntlig förhandling till där, även om det som har varit del av den tidigare domstolens prövning är material även i kammarrätten.

Även vissa andra beslut enligt LVU kan prövas av domstolarna på överklagande. Det rör bl.a. beslut om placering, flyttning av barnet, umgängesbegränsningar och flyttningar. Att förklara dessa saker faller utanför detta blogginlägg.

 

Jens Sjölund

Advokat, Prio advokatbyrå

[1] Målet kan också avvisas om det t.ex. finns ett formellt fel. Målet kan även avskrivas om ansökan återkallas från nämndens sida. Men dessa utgångar är ovanliga.

Jens Sjölund

Arbetar med brottmål som offentlig och privat försvarare, målsägandebiträde och särskild företrädare för barn. Tar sig även an uppdrag på migrationsområdets alla delar. Arbetar även med socialrätt och som offentligt biträde vid tvångsvård i olika former samt som ombud inom familjerätt och bodelningsförrättare. Arbetar även med allmänna förvaltningsrättsliga mål, t.ex. serveringstillstånd.