Nyligen infördes en lag som ska ge ökade möjligheter till kameraövervakning. Många engagerar sig i frågan om kameraövervakning. Å ena sidan finns de som anser att kameraövervakning ska vara tillåten överallt för vilket ändamål som helst. Å andra sidan finns de som åberopar personlig integritet som skäl för att förbjuda kameraövervakning. Ingen kan ifrågasätta att kameraövervakning bidrar till att brott klaras upp och att övervakning i vissa fall till och med hindrar att brott begås. Ändå blossar känslorna upp när frågan tas upp. Personlig integritet är viktigt och skyddas ytterst av Europakonventionen och vår grundlag. Men vad innebär det specifikt för den nu aktuella frågeställningen? Inget annat än intresset hos oss som individer att inte mot vår vilja hamna på film. Är det ett bärande argument när vi i den andra vågskålen har intresset av att öka tryggheten, minska brottsligheten och lagföra kriminella personer?

I andra sammanhang, till exempel frågan om integritet på internet, visar rapporter att personer som använder internet och delar med sig av känslig information sällan fäster någon betydelse vid sin integritet. Om vi bortser från vad som må följa av GDPR kan man fundera över varför vi resonerar så olika i dessa bägge avseenden. Alla och envar inser att risken för att uppgifter, bilder och information som finns på internet i väsentligt större utsträckning riskerar att missbrukas jämfört med bilder från en övervakningsfilm. I vart fall om den som har tillstånd till kameraövervakning genomgått en prövning och visat sig vara seriös och vederhäftig. (Självklart ska en sådan prövning äga rum).

För någon vecka sedan slog Kammarrätten i Göteborg fast att Sahlgrenska sjukhuset inte fick tillstånd för kameraövervakning i den utsträckning som personalen önskade för ökad trygghet. Särskilt vikten av att någon mot sin vilja inte skulle behöva riskera att hamna på film lyftes fram av domstolen. Domen är enligt min uppfattning märklig. Den har lett till en diskussion i media där andra sjukhus, som vill få till stånd en ökad kameraövervakning, nu ser utmaningar. Intresseavvägningen i detta fall borde vara busenkel. Sjukvården är en av våra viktigaste samhällsfunktioner. För att den ska fungera måste personalen känna sig trygg. Motvikten – intresset av att inte få hamna på film när man vistas i (stora delar av) ett sjukhus – väger lätt som en fjäder. Eller hur?

Liknande resonemang borde enligt min uppfattning gå att föra för ökad kameraövervakning på offentliga platser och inom utsatta områden med hög brottslighet. Min uppfattning är att de som grundar sitt motstånd mot kameraövervakning på begreppet personlig integritet inte gjort sin hemläxa ordentligt. Personlig integritet är oerhört viktigt i andra sammanhang, men personlig integritet i sammanhanget kameraövervakning är inget annat än intresset av att mot sin vilja riskera att hamna på film. I detta sammanhang bör vi inte böja oss för svulstiga och onyanserade argument baserade på det synnerligen vida begreppet personlig integritet. Vi bör istället tänka om och i högre utsträckning prioritera vad som ligger i den andra vågskålen. Jag har inga problem med att en licenserad storebror ser och filmar mig i vissa miljöer eftersom jag genast inser den självklara nyttan för samhället. Vad tycker ni? Mer eller mindre kameraövervakning?