Ett nytt klagomålssystem inom hälso- och sjukvård

För närvarande sker det en hel del förändringar inom hälso- och sjukvårdsjuridiken, bl.a. fick vi en ny hälso- och sjukvårdslag (HSL) den 1 april i fjol och den 1 januari 2018 trädde ett nytt klagomålssystem i kraft.

Det här blogginlägget kommer att fokusera främst på det sistnämnda även om jag inledningsvis vill nämna något om den nya HSL.

Syftet med den nya HSL har främst varit att göra regelverket tydligare och mer överskådligt och lättillgängligt. Upplägget har förändrats i sin struktur men några större förändringar i sak har inte skett. Vissa nyheter föreligger dock, som t.ex att barnets bästa särskilt ska beaktas när hälso- och sjukvård ges till barn. Dessvärre är nyheterna få och jag hade önskat en utvidgning av lagen med t.ex. rätt till ersättning vid bristande information och inhämtande av samtycke från patienten. Många patienter hävdar att om de hade fått tillräcklig information hade de inte samtyckt till ett ev. ingrepp. Idag lämnas dock inte ersättning för bristande informerat samtycke inte heller leder det till att vårdgivaren kritiseras av IVO.

Detta för oss vidare till vad som kallas ”ett mer ändamålsenligt klagomålssystem i hälso- och sjukvården”, en lagändring som således träder i kraft den 1 januari och som i princip helt stoppar möjligheten för patienten att klaga direkt till IVO och vars syfte är just att avlasta IVO.

Istället hänvisas patienten till att rikta klagomålen direkt till vårdgivaren som ska ta emot och bemöta klagomålen. Tidigare gick anmälningarna direkt till IVO vars uppgift var att utreda om fel begåtts. Nu ska alltså de som felat själv utreda detta. Vårdgivarna har redan tidigare skyldigheter att göra en Lex Maria-anmälan eller motsvarande om de anser sig ha gjort fel. Det kan dock konstateras att det ska väldigt mycket till för att de ska göra en anmälan och det sker i princip i de fall där det är uppenbart att fel begåtts och det har sällan krävts några ingående utredningar för att konstatera detta. Frågan är om vårdgivaren verkligen kommer att utreda de anmälningar och klagomål som avser felbehandlingar som inte är så uppenbara, med den noggrannhet och omsorg som krävs. Vidare kan man fråga sig hur rättssäkerheten ska upprätthållas när det är de anklagade som ska utreda sig själva?

Man har sagt att patientnämndernas huvuduppgift ska bli att hjälpa och stödja patienterna att få sina klagomål besvarade av vårdgivarna, Inte förrän man trasslat sig igenom detta förfarande, och då endast om man inte har fått gehör för sina klagomål, kan man vända sig till IVO.

Jag har vid ett flertal tillfällen gjort anmälningar till IVO för mina klienters räkning och har funnit att det redan idag är svårt att få myndigheten att hörsamma patientens argument och de bevis vi har presenterat, däremot är de mer benägna att lyssna till vårdgivarens version. Trots detta får det ändå anses att IVO är en oberoende tillsynsmyndighet som på ett bättre sätt kan utreda och opartiskt ta ställning till ärendet.

 

Jag befarar att även om det är tänkt att patientnämnderna ska bidra till kvalitetsutveckling och en hög patientsäkerhet så blir det svårt för den klagande att bli hörsammad och få rätt mot vårdgivaren.

Ivo, som genom detta nya förfarande får en stor avlastning, menar dock att eftersom deras utredningsskyldighet begränsas så kan de fokusera på de allvarliga händelserna av störst betydelse för patienterna. Vidare har man från IVO:s sida hävdat att patienterna kan få snabbare svar när de framför sina klagomål där vården utförs. (Anna Hultin, debattinlägg i SVD 27 oktober 2017)

Anna Hultin uppger också att IVO kommer att ha en nära samverkan med patientnämnder och vårdgivare för att kunna ta del av de patientberättelser som kommer in till dem. Vilket i sin tur betyder att IVO kan se helheten och dra slutsatser snarare än att i lika stor utsträckning som idag fokusera på de många enskilda klagomål som bäst hanteras av vårdgivare och patientnämnd.

Det har från vissa håll i debatten uttalats farhågor för att alltfler vårdskador kommer att gå obemärkt förbi medan andra tvärtom menar att fler kommer att uppmärksammas då patientnämnderna kommer att få ett annat ansvar.

Själv är jag benägen att tro att de ”mindre” skadorna, de som inte ger stora bestående men eller som inte har lett till ett väsentligt ökat vårdbehov eller är helt uppenbara, kommer att hamna i skymundan och inte får den utredning en patient har rätt till. Jag hoppas att jag har fel men det får tiden utvisa.

Det ska dock noteras att det hittillsvarande förfarandet med att anmäla till LÖF, privata vårdgivares försäkringsbolag och patientskadenämnderna för att få ersättning för en behandlingsskada fortfarande är det samma.

Diana Sälöen

Diana blev antagen i Sveriges Advokatsamfund den 2 oktober 2015. Hon tog sin Jur kand examen 2005.
Specialiserade sig i sina studier på EG-rätt och internationell privaträtt (IP-rätt).
Skrev sitt examensarbete i ämnet utomobligatoriskt skadestånd i internationella förhållanden.
Sedan 1986 har Diana arbetat inom vården och åren 1989-2009 vid Neurokirurgiska kliniken vid Universitetssjukhuset i Lund.
Diana är verksam inom de flesta av byråns rättsområden med specialitet inom Hälso- och sjukvårdsjuridik samt Personskaderätt och Skadeståndsrätt.